Fnulans inspiratörer nr. 11

Först ett par ord från mig (Fnulan). Detta inspirationsinlägg är jobbigt att lägga ut, dels för att det handlar om min underbara dotter dels för att det känslomässigt är så fruktansvärt. Cornelia har alltid varit öppen med sin sjukdom därför låter jag henne bli en inspiratör.
Jag kan inte själv läsa texten, det gör för ont.

Cornelia, jag älskar dig och din smärta är min

När mamma frågade mig om jag ville vara inspiratör visste jag inte om jag kunde göra det. Jag ser inte mig själv direkt som någon inspiratör. Fast jag vill ge det ett försök. Även om jag inte anser mig själv att kunna inspirera är det kanske någon som lyckas bli inspirerad ändå. Kanske är det ditt barn som kan känna igen sig i min berättelse, kanske öppnar det upp för dig som förälder att våga prata med ditt barn.

En alldeles vanlig 17 åring

Min historia börjar hösten 2011 på mitt andra år på gymnasiet. Jag var sådär lycklig och glad för att jag nästan bara hade halva tiden kvar. Jag gick en utbildning som jag älskade på en fantastisk skola med lika fantastiska lärare, det gick bra i skolan. Jag hade världens finaste familj och dem bästa vännerna man kan tänka sig och såklart min underbara och fina Andreas som än idag står troget vid min sida. Ja jag levde ett sådant bra och härligt liv som en 17-åring ska leva.

I oktober 2011 avslutade jag min första sjukhuspraktik på Kvinnokliniken avdelning 44. När mina fyra veckor var klara var det dags för mig att återgå till skolan. Då jag började lägga märke till att jag var oftare extra ledsen. Eftersom jag alltid har varit en ganska känslig tjej så antog jag att det endast handlade om att det kändes tråkigt att lämna praktiken för att återgå till skolan. I november 2011 började saker och ting bli ännu värre. Jag var inte bara ledsen nu, jag började faktiskt bli deprimerad.

I december förvärrades allt.

Jag kunde stänga in mig på toaletterna under skoldagarna för att bara sitta och gråta. Jag fick en fruktansvärd ångest som ofta ledde till panikattacker som kunde utlösas bara jag skulle kliva på bussen och åka hem från skolan. Då såg jag ljuset i mitt liv (vilket det var då) jag hade gått ner i vikt, från 53 kilo till 49 kilo.

Detta var starten på en lång resa för mig med en ätstörning.

Jag har aldrig ansett mig själv vara tjock utan har oftast varit smal och liten, men på något sätt så för varje kilo jag gick ner desto mer nöjd blev jag med mig själv. Jag kände lite att mitt i all depression, ångest och panikattacker var vikten det enda jag hade kontroll över. Jag började tvinga mig själv sluta äta, bara för att jag skulle gå ner i vikt och känna den här känslan av att vara nöjd med mig själv och se den där siffran på vågen bli lägre och lägre.

Vissa dagar åt jag endast en rostad macka på morgonen sen fick det räcka för mig. Jag kände mig nöjd och stolt över mig själv när jag var så hungrig att det inte var långt ifrån att svimma.  Jag älskade mig själv när kläderna började bli förstora och folk tittade på mig med sorgsna blickar och kommenterade hur smal jag blivit. Jag älskade när jag i en bok skrev elaka meningar om mig själv varje gång jag ätit något. Och siffrorna på vågen bara sjönk och jag blev mer sjuk. Blåmärken började pryda hela min kropp och orken vart helt borta. Ändå så skulle jag inte ge upp, jag slutade äta helt. Och åt jag försökte jag få mig själv att kräkas upp det igen. Jag minns när mamma tog bort vågen här hemma och jag gjorde allt för att jag på något sätt skulle kunna väga mig.

När jag vägde som minst, 43 kilo så mådde jag som sämst.

Jag var på botten och önskade att jag skulle slippa leva. Då hade mamma fått nog efter massa med tårar, bråk och jobbiga matsituationer. Hon sa ifrån och tvingade mig att började på BUP. 1 gång i veckan fick jag väga mig och prata med en psykolog och träffa läkaren för kontroll av vikt och blodtryck. Hade jag inte gått upp i vikt utan ner när jag vägde mig vart det tal om att läggas in på slutenvård. Jag minns mycket väl hur mycket jag grät varje gång den vågen visade att jag gått upp ett kilo. Min mamma åkte till min skola för att tvinga mina vänner att sluta tycka synd om mig, för det var den bekräftelsen som min ätstörning växte av. Dagarna fylldes av hot om allvarliga konsekvenser från alla nära om jag inte åt, det hjälpte, det var räddningen.

Tack vare min fantastiska familj, min fantastiska pojkvän och mina fantastiska vänner tog jag mig igenom detta. Utan deras stöd och envishet hade det nog aldrig gått. Idag känns det helt overkligt att jag har haft sådana tankar om mig själv. Det blir nästan som att man blir sjuk i huvudet. Det är skrämmande hur jag kunde få mig själv att göra dessa saker jag gjorde. Hur konstigt det än låter, kändes det lite som att jag var någon helt annan då. Juli 2012 blev jag utskriven från BUP. Vågen har jag gjort mig av med, den är ALDRIG mer välkommen in i mitt liv. Jag har hittat andra och bättre sätt för att känna mig nöjd med mig själv. Det är så fruktansvärt ledsamt hur dåligt unga som gamla, kvinnor som män mår dåligt över sig själva. Hur man kan vara så fruktansvärt grym mot sig själv, om det är någon man ska älskar är det sig själv. Man ska vara tacksam för att man är den man är.

Jag och ingen annan vet inte varför det blev såhär för mig

Jag vet inte hur jag hamnade i det här jag vet att det hände. Idag mår jag fantastiskt bra. Visst är jag fortfarande lite extra ledsen ibland, men min panikångest har jag lärt mig att hantera och det är inte så ofta den kommer fram längre. Jag hade en fantastisk samtalsterapeut på vårdcentralen och hon kommer nog aldrig förstå hur mycket hon hjälpt mig.

Idag är jag stark nog att följa mina drömmar. I september påbörjade jag mitt första år som Sjuksköterskestuderande, ett steg närmre min stora dröm som Operationssjuksköterska. Visst kan tankarna om vikten spöka i mellan åt, men stark nog som jag har blivit har jag lärt mig att knuffa bort dem, vara tydlig med att dem inte längre är välkomna i mitt liv mer.

Tack alla fina ni för att ni läste lite om min historia, jag kanske inte kan hjälpa alla personer på detta jordklot, men hjälper jag en, då är jag mer än nöjd!

”För lite mer än ett år sedan blev jag sjuk. Jag låt vågen och min vikt fullkomligt ta över mig och mitt liv. På två månader tvingade jag mig själv att gå ner 10 kg i vikt, och det gjorde jag! På bilden till vänster var jag som smalast, då vägde jag endast 43 kilo. Jag visste att jag vägde alldeles för lite men samtidigt så mådde jag väldigt bra av det, psykiskt. Fysiskt så var min kropp alldeles förstörd. Min älskade familj var förstörd och mina älskade vänner. Jag lät vågen och siffrorna som den visade ta över mitt liv. Vågen förstörde allt för mig.
Några månader senare mår jag så jäkla bra igen.Nu är jag så otroligt stolt över mig själv och jag har aldrig varit mer nöjd med min kropp än vad jag är idag. Mat är något av det bästa jag vet och vågen har jag sagt hej då till, den är aldrig mer välkommen till mitt liv. Så alla fina människor, snälla var nöjda med er själva. Jag har lärt mig att en våg visar bara siffror, den visar inte hur du är som person, hur duktig du är i skolan och den visar verkligen inte hur älskad du är av människor i din omgivning. Ta hand om er själva och er kropp, för den ska ni ha livet ut” //Cornelia på Facebook

/ Cornelia

http://www.atstorning.se/
http://www.tjejjouren.se/tjejguiden/hur-mar-du/atstorningar-193
http://www.psykologitest.se/anorexia.php

  1. Starkt och all kärlek till dig Cornelia som delar med dig till andra som faktiskt inte vågar stå för vart deras barn går igenom.
    Vet många som tystar det och det hjälper inte barnen.
    All lycka till dig.
    Bra kämpat.

  2. Fina Cornelia!

    Jag har aldrig träffat dig (tror jag, jag är förvirrad så då ber jag om ursäkt om vi har det och jag glömt). Du verkar vara en helt underbar tjej med en underbar mamma! ❤ Vad glad jag är att du tog dig igenom detta och att du idag får må bra. Jag tror att ni är många i din ålder som genomgår mycket tufft och att bli vuxen är tufft. Jag led av panikångest i din ålder och trodde aldrig jag skulle ta mig igenom livet….men det gjorde jag (ok, lite störd är jag fortfarande). 😉

    Rörande historia och en stor kram till dig fina tjej! ❤ Pussa mamma också!

  3. TACK!! Älskade, härliga, vackra, MODIGA Cornelia…..
    Tack för att du har modet att dela med dig om en sådan fruktansvärd svår tid som du gått igenom i så unga år, jag blev väldigt berörd av din återberättelse, alla ska vi gå igenom olika tunga, svåra saker i livet, men jag förstår att det är än värre när man är så ung, och har så mycket saker omkring sig med gymnasiestudier, och att man håller på att ta reda på vem man är och vad man vill med sitt liv.
    Ha ett underbart härligt liv, jag önskar dig allt gott, framöver, och det blir det säkert också, för du har ju redan genomgått så mycket och har blivit stark av detta, och själv är jag sjuksköterska, och operationssköterska, det är ett tungt och ansvarsfullt yrke, men ger sååå mycket tillbaka!! Lycka till!!!
    KRAMELIKRAMEN!!! <3

  4. Det är väl alldeles uppenbart att du är en inspiratör. Det du har gjort är en otrolig stark resa och jag är alldeles övertygad om att du har hjälpt någon med din berättelse. Stort lycka till i framtiden!

  5. Så fint du har skrivit och så duktig du har varit som tog dig ur det där eländet. Jag känner så väl igen det du skriver i min dotter som också hade en bok som hon skrev i. Hur hemsk hon var när hon hade ätit osv! Då var hennes grundproblematik dock inte ätstörningar men tankarna fanns där hos henne och gör så fortfarande till en viss del. I hennes tankar var det ju hur fel som helst nämligen att unna sig mat och annat. Mycket starkt av dig att dela med dig av din berättelse! Lycka till med din utbildning! Mamma till självdestruktiv dotter.

  6. Vad bra att du och resten av familjen tog er igenom det här, känner igen det du skriver för jag har en brorsdotter som varit där.
    Massor med styrkekramar till dig o dom runtomkring dig

  7. FANTASTISKT Jag läser din text med tårarna rinnande, du är verkligen en inspirerande person. Lycka till med plugget.

  8. Fina starka Cornelia ♥ Jag har heller aldrig träffat dig men känner din fina mamma. Ditt inlägg berör och många känner nog igen sig lite också – jag gör det i alla fall. Är så glad att du tog dig igenom den tuffa perioden och att du hade så mycket stöd av dina nära och kära 🙂 Du är en stark tjej och livet har så mycket fint att erbjuda dig 🙂
    Många kramar från en som också var där i sin sen tonår.
    Även massa kramar till dig Malin ♥ Vilken underbar mamma du är

  9. Fantastiska Cornelia, en ung vacker tjej, som vågar berätta att det är tufft att växa upp..
    Jag har efter många år med kraftig övervikt börjat älska mig själv, och det är tufft…. för innuti finns ju personen som man egentligen älskar att vara, men om man är väligt smal eller väldigt överviktig, då tenderar många att bara se ytan, inte den där goa glada människan som finns innuti
    Vågen, måttbandet och jag har äntligen börjat bli vänner, jag gör min resa neråt i sakta mak, för att kunna behålla mitt nya mer välmående liv

    Och du är fantastisk som vågar och orkar dela med Dig
    En stor kram till Dig och alla de som stått runt omkring och peppat Dig på vägen
    Kom ihåg en sak: Du, ja just Du är bra precis som Du är

  10. Starkt och modigt, att våga dela med sig så att andra kanske inte hamnar där också som du gjorde. Också en tankeställare tror jag för många, det kan hända alla, det handlar inte bara om mat och att äta, det inre kan ställa till det för oss alla.

    Fin familj, och envis sådan, kan försätta berg i rullning, och gäller det det finaste man har, sitt barn då gör man allt tills inget mer finns att göra ♥ Glad att du har den hos dig och alla andra du nämner, tror de är glada att ha dig tillbaka ♥

  11. älskade vän. blir ledsen när jag läser hur sjuk hon varit. men blir glad över att hon fått hjälp att ta tag i det. du har en vacker dotter. hälsa till Cornelia med en stor kram och hälsa att jag berömmer hennes mod att berätta och stolthet över att hon blir allt bättre.

  12. Fina Cornelia!

    Jag blir berörd och oerhört glad för dig, för älskade Fnulan och din familj och vänner skull. För 3 år sedan förlorade jag en av mina bästa vänner i anorexia nervosa och bullemi.

    Du är stark och jag kan med handen på hjärtat säga att jag tror att du kan hjälpa många.

    Stor kram

  13. Cornelia,
    känner igen mig i din historia som var min för två decennier sen.
    Ser nu min egen dotter i denna lamslagna situation idag…

    Du har redan levt flera livstider med din erfarenhet,tack för att du delade den.
    <3

  14. Fina tjej! Tack för att du berättar, det hjälper många därute att du är så stark och gör det.
    Förstår att du haft en tuff tid och att en del säkert sitter kvar.
    Skönt att du har stöd från familj och vänner.
    Stor kram till dg!! <3

  15. Jag skulle bara vilja ta dig i min famn och ge dig en STOR varm kram. Du är stark som klarat dig ur denna soppa och jag beundrar dig.
    Starkt jobbat tjejen!!

  16. Här sitter jag, lika gammal som dig och gråter samtidigt som jag läser din text. Det är så otroligt starkt och modigt av dig att berätta det här på din mammas blogg. Och jag kan med all säkerhet säga att du säkert hjälper någon som hade samma problem som du!

    Jag tycker du är stark som tog dig igenom det!
    Stor kram till dig ❤️

  17. Hvor er det flot du går ud med din historie Cornelia.
    Vi har hos os oplevet forstadierne til det hos vores Rebel. Det lykkedes heldigvis at få det stoppet relativt hurtigt 😀

    God vind i fremtiden.
    Kram

  18. Enormt starkt att du delar med dig – och enormt bra att du orkar göra det – jag tror absolut det kan hjälpa många. Det är skönt att läsa om det fina stöd du har haft och har och att du fick bra terapihjälp. Du verkar vara så klok och stark! Och absolut en inspiration!

  19. Älskade Cornelia, du kan inte förstå hur otroligt stolt jag är över dig. Som du kämpat, skrikigt och betett dig under den tiden i skolan, inte nog där. Det lärde mig så mycket. Jag fick sitta vid din sida, hjälpa dig komma ner på jorden och finnas där för dig. Detta hjälpte mig. Du har inspirerat hela skolan, du har inspirerat mig. Du är så otroligt stark och jagr så otroligt tacksam över att jag fick finnas där för dig, trots du knuffade iväg mig men jag lät mig inte stoppas. Du har varit en så stor människa i mitt liv, lärt mig så mycket och vi har enats om att döpa vår ”kommande” dotter efter dig. Så mycket, betyder du. Fantastiska du, jag är så stolt övet dig, trots vi har sämre kontakt än innan ska du veta att plasten du har i mitt hjärta, den byts aldrig ut!

    Varm kram, och än en gång! Stort grattis till att du äntligen, äntligen (!!) blivit bra igen, och oavsett 10 kilo mer eller mindre så har du alltid varit så otroligt vacker!

    Kram på dig ❤️

  20. Tack snälla Cornelia för att du delar med dig av dina erfarenheter. Jag har själv vänner som varit extremt sjuka i ätstörningar och det är ett under att de finns här idag. Jag vill inte på något sätt ”skylla” på någon men vill passa på att göra andra vuxna uppmärksamma på vad vi sänder ut för signaler till barn och ungdomar. Det är extremt mycket fokus på vikt och utseende och jag vet av erfarenhet att många med ätstörningar tar åt sig och inte alls kan se skillnad på någon som är överviktig och ”skämtar” om sin egen kropp eller sig själv. Vill som sagt inte skylla på någon men det var en spontan tanke som kom upp när man precis läst denna lättsamma, roliga och inspirerande blogg som inte sällan ”skämtar” om övervikt, tex i headern. Självklart har vi yttrandefrihet och får säga och tycka precis vad vi vill men för våra barn och ungdomar kan det vara bra att tänka lite extra ibland och kanske vara ”för” försiktig. Tack för en fin blogg Fnulan och tack igen Cornelia.

  21. Tack fina Cornelia för att du delar med dej av dina erfarenheter och dina tankar. Jag är övertygad om att din historia är till stor hjälp för andra, både anhöriga och de som själv är drabbade av ätstörningar. Hoppas verkligen att du får vara frisk och njuta av ett långt och härligt liv. Du är värdefull…..

    http://www.ytaodjup.blogg.se

  22. Tack för att du delade med dig av din berättelse, Cornelia. Jag tror den ger tröst och stöd åt många.
    Kram från en av din mammas bloggläsare

  23. Tack finaste Cornelia att du delade med dej!
    Jag känner så med dej – har varit i exakt samma situation och jag skäms ännu
    För detta :/ vad den hemska sjukdom gjorde med mej under mga år!
    Tsm är vi starka och tar oss igenom detta med fina stöd av vänner och fam och proffsiga hjälpande
    Händer!!
    Det är starkt av dej att dela ditt livsöde – jag ger dej en stor eloge! Bara
    Det visar att du är på väg ifrån skiten. Du har och hade bestämt dej. Heja dej!

    Å älskade Fnulan – att se sitt allt tyna bort och må dåligt vill aldrig ngn: s förälder – klandra dej
    aldrig! Du har ju visat och tagit dej ann Cornelias sjukdom med stor värdighet och visat henne gr på gr din kämparglöd
    Och framför allt din kärlek till henne!

    Massa kärlek till er <3

  24. Vad härligt att läsa att det gått åt rätt håll för dig och att du haft sådant stöd runt om dig och kanske framförallt din mamma.

    Jag känner så väl igen mig i din situation. Just i tvåan i gymnasiet drabbades jag själv av ätstörningar, först svält och sedan började jag kräkas. När jag vägde som minst svimmade jag flera gånger om dagen och hade ingen ork till någonting. Sorgen jag kan känna idag är att jag missade så mycket av denna tid. Jag har inga minnen mer än att allt kretsade kring mat och hur jag kunde göra mig av med kalorier. Det bästa är att det går att bli bra och det är så viktigt med stöd!

    Många kramar till dig och din familj!

  25. Cornelia, tack för att du vågar och kan berätta din historia. Jag tror fullt och fast att det hjälper tjejer och killar som hamnat i din situation. Och framförallt deras föräldrar, familjer och vänner – du talar om att det går inte att vara ”snäll”
    Lycka till med dina studier och ditt liv i framtiden!
    Kramar

  26. Tårarna rinner när jag läser ditt inlägg. Jag känner igen mig så väl och är otroligt glad över att du, liksom jag, lyckats ta oss ur den hemska tillvaron.

    Fantastiskt att du delar med dig! Är övertygad om att en person som du, bara genom detta inlägg och genom att vara så modig och öppen, kommer att hjälpa många där ute.

    Tack och kram

  27. Vilken ärlig berättelse, och vad stark du är som tog dig ur ett sådant helvete! All kärlek och styrka till dig och dina nära och kära!!! <3 kram/Anna

  28. Riktigt starkt! Vilken inspiration! Stor kram till dig o tack för att du o mamma vågar och orkar dela. Som du sa, kan det hjälpa en slippa det helvetet är det värt det!

  29. Härliga, underbara Cornelia. Tårarna rinner när jag läser det du skriver. Ta hand om dig och hoppas du aldrig mer behöver må så dåligt igen!!

  30. Tårar <3
    Vilken kraft och vilja du och dina nära ändå måste ha haft Cornelia!
    Verkligen stark berättelse, tack för att ni delar med er.
    Kramar i massor!

  31. Tårarna rinner och det värker i hjärtat när man läser din otroligt starka och gripande berättelse. Är helt övertygad att Du hjälper andra i samma situation att ta sig ur det och vidare och framåt i livet. All lycka och framgång till dig i framtiden.

  32. Å så svårt att hitta orden på det jag vill säga men så skönt att höra att du har tagit dig igenom ”ätstörningshelvetet” som jag själv kallar det. Har själv också gjort resan men den började i yngre tonåren och slutade tyvärr inte förrän jag var typ 25år. Den bytte bara skepnad. Det är många tankar som ska man måste fajtas med men det är så värt det! Hoppas verkligen att du får fortsätta må bra och vara lycklig och glad! Och tack för bra inspiration! Massa massa lycka till önskar en nybliven operationssjuksköterska

  33. Å så svårt att hitta orden på det jag vill säga men så skönt att höra att du har tagit dig igenom ”ätstörningshelvetet” som jag själv kallar det. Har själv också gjort resan men den började i yngre tonåren och slutade tyvärr inte förrän jag var typ 25år. Den bytte bara skepnad. Det är många tankar som ska man måste fajtas med men det är så värt det! Hoppas verkligen att du får fortsätta må bra och vara lycklig och glad! Och tack för bra inspiration! Massa massa lycka till önskar en nybliven operationssjuksköterska

  34. Tack för att du delat med dig. Fick många tankeställare med tanke på att jag har en tonårstjej. Som är fokuserad på mat och vikt och träning. Kram till dig!

  35. Otroligt starkt att berätta om din svåra tid! Jag tror verkligen att du är en stor inspirationskälla för många, i och med att du vågar berätta. Det är nog fler än vad man tror som kämpar med liknande saker i det tysta. BRA att nån vågar stå upp och säga att livet inte alltid är så lätt! Styrkekram till dig och lycka till med studierna!

  36. Tack för din berättelse o du är otroligt strong för att du kan berätta den. Lycka till i livet Cornelia!

    Fnulan, du är en underbar mamma, så håll huvudet högt! Massor av kramar till er båda! + en underbar helg!

  37. Vad starkt gjort att berätta din historia, utan omskrivningar. Skönt att du mår bra igen. Du visar hur lätt det är att drabbas av ätstörningar, utan anledning. Därför smällde jag av när skolsköterskan kommenterade min 10-årings vikt med orden” det ser inte bra ut”. Min fina tös med valpfett, som kan göra volter med 1 1/2 skruv, hjula och gå ner i spagat. Skolsköterskan fick sina fiskar varma, INGEN säger så ostraffat till mina barn!!!!! Tack och lov glömde Wilma det rätt snart, men det kunde lika gärna gå åt skogen. Så kul för dig att du väljer att läsa till ssk, då ar vi samma yrke om några år. Stor kram till dig

  38. Käraste Cornelia vilken resa du gjort trotts din unga ålder . Hoppas andra kan ta till sig , våga be om hjälp . Samt att de har en stark familj för fy tusan som din mamma skrev det gör så ont i mamma hjärtat när ens barn inte mår bra . Starkt jobbat båda två . Kramar Susanne I .

  39. Tack Cornelia, stark gjort på alla sätt och Fnulan och även Nina som tipsade mig om detta! Jag har läst det om och om igen, starkt skrivet! Jag känner så väl igen tårarna, bråken och jobbiga matsituationer med min dotter..
    – Och Cornelia, du är en inspiratör!

    Min 13 åriga dotter som alltid varit glad, sprallig, enkel och så klok började ändras till att vara ofta frusen, trött, ledsen, ändrade matmönster, blev ”hård och kall”. På 1,5 månad hade hon förvandlats till en isprinssessa med ett ansikte och ögon som aldrig log. Jag försökte prata och berörde ofta ämnet mat, resultatet blev att hon byggde högre och högre murar mot mig. Hennes pappa ville inte se problemet riktigt och jag önskade att de va som dom 2 sa att jag bara är nojjig..
    – Men min magkänsla sa mig något helt annat. Jag vände och vred på min oro grubblade nätterna igenom hur jag ska kunna hjälpa min dotter.
    Så fick hon ont i halsen och gick med det etag, de va ingen fara så utan mer förkylnings ont men jag röck i ett halmstrå och ringde husläkaren (jag hade aldrig fått med mig pappa o dotter till Ätis i det här läget). När jag berättade för sjuksköterskan så brast allt för mig, gråtande berättade jag om min oro, om hur jag höll på att mista min dotter pga. allt det här och känslan av maktlöshet.
    Sköterskan ordnade så att vi fick en tid samma dag, hon sa att hon väger Emma och säger att det är ifall hon behöver penicilin. Dottern förstod inte riktigt varför hon skulle till doktorn med lite halsont.. Det visade sig att hon gått ner 4 kg på 2 månader, hon va ju inte stor innan heller. Så med viktminskningen på pränt ringde jag Ätis och förklarade läget, vi fick en tid.
    Nätterna innan besöket sov jag nog inte en blund, Emma va arg på mig och vägrade prata med mig hennes pappa ville få det här överstökat för att mer lugna mig med att det inte är någon fara..
    På morgonen när vi åkte dit så åkte jag dit med tankarna på hur jag ska tackla det här om Emma inte öppnar sig. Jag va smärtsamt medveten om att hon förmodligen vänder sig helt ifrån mig, eftersom hon redan tyckte att jag va nojjig och la mig i.. När vi satte oss i väntrummet, så satte hon sig ändå tätt tätt intill mig och när jag hörde hennes ångestfyllda andning så förstod jag att hon kommer att öppna sig. Hon hann inte nästan mer än sätta sig förrän det brast för henne och hennes ångest över vikt kom ut. Det var smärtsamt, men ändå på ett sätt ett slut på en helvetisk tid. Tiden som följde var tuff, en balansgång en annan sorts mardröm än den jag levt i månaderna innan. Hon hade inte hunnit utveckla anorexia och alla hennes värden låg bra till fortfarande men hon hade ett ätstörtbeteende som även hon va smärtsamt medveten om.
    Jag är så tacksam för att vi lever i ett land där det ändå finns snabb hjälp att få, samtidigt som är är ledsen över att det är så många som behöver denna form av vård.

    Tack för att du delade med dig av din historia!Den hjälpte mig på mer än ett sätt! Bl.a. det där om att inte tycka synd.. Hon har själv sagt det mer än en gång, tyck inte synd om mig..
    Idag mår hon hyfsat bra och går inte så ofta på ätis. Vi kämpar på och glädjen har kommit tillbaks i ögonen och leendet på läpparna, framtidsplanerna och orken att träffa kompisar.. I skrivande stund hör jag hur hon och kompisarna fnittrar i kapp på hennes rum så blir jag varm i <3…

    1. Mamman. Jag känner med dig. Jag känner din frustration och ångest. Våga vara öppen och stäng inga dörrar. Tack för att du skrev om er. Och vi finns här. Både jag och Cornelia. Blir varm i kroppen med dina slutord. Tårarna kommer. För jag vet.
      Sluta aldrig tro på ditt barn. All lycka till

  40. Du är självklart en fantastisk inspiratör Cornelia, vilken resa du har gjort och du visar många andra som befinner sig i liknande situation att det finns en väg ut ur den!

    Tack för att du delade med dig av din historia <3
    Var rädd om dig, kram!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..