En natt med ambulansen.

Förlåt min frånvaro i dag men livet tog sig en konstig vändning i natt med ambulansen. Ni vet när man rycks rakt in i verkligheten och tror att man drömmer. Och man hoppas att det är en dröm, men det är inte så.

Jag har aldrig behövt vara orolig för mina barn någonsin, skötsamma och finaste på alla sätt. Jag kände mig trygg när Cornelia flyttade, men på de månaderna har det hänt massor där jag tappat kontrollen som mamma. Hemskt.

För någon månad sedan drogades hennes Andreas som du kanske minns, för två veckor sedan spenderade hon natten på akuten med ett njurstensanfall. Men i natt ringde hennes vän Ebba och meddelade att hon ringt ambulansen för Cornelia skrek av smärtor från hjärtat.

Jag lade på luren och blev helt stum och förlamad. Det tog mig nog 5 minuter innan jag fattade vad Ebba sa och ringde tillbaka, då hade inte ambulansen kommit. Efter TJUGO minuter kom dom och tog EKG på henne och sånt annat ni vet. Det var INTE hjärtat som smärtade utan misstänkt gallstensanfall. Gudarna ska veta att det är en fruktansvärd smärta. Dödligt ont gör det!

Maktlösheten som mamma var fruktansvärd oavsett vad det hade varit. Att jag inte var där var en hemsk känsla. Hur stora barnen än är, så är dom ändå små i våra ögon men tar mest plats i våra hjärtan. Jag får nog be Cornelia flytta hem igen för det smärtar i mamma-hjärtat att inte vara den som hjälper och finns där när det är något. Men det är kanske en del av livet.

Såklart åkte vi in till henne idag med massor med kärlek (och fika)

Cornelia Mira Ambulansen

Bästa systrarna

Jag fjäskade till det… Jag hade en present från me&i:s nya kollektion till henne, världens snyggaste kofta. Det var nog allt ett bra plåster på såret och mycket lägligt!

LOADING..