En terapeutisk promenad

Förra sommaren förlorade min vän sin dotter i en fruktansvärt tragisk olycka. Smärtsamt och abrupt uppvaknande till livet blev en verklighet för henne och alla nära. ”Livet går vidare” är ord hon ofta får höra av omgivningen. Tror Ni verkligen att det är rätt ord att säga till en mamma som förlorat sitt barn? Jag tror att det gör ondare än en riktig käftsmäll.


Warning: DOMNode::appendChild(): Document Fragment is empty in /seagal/public/wp-content/themes/seagal-editorial/inc/akamai-content-image-srcset-parser.php on line 157

Sorgen försvinner aldrig, men den förändras antar jag.

Igår var jag och vännen ute på en timmes promenad. Känslan av naturen och den friska luften är som ett plåster på djupa sår i själen. Det som skett min vän har förändrat hennes liv till ett liv hon inte valt att leva. Nu hoppas jag att hon kan ta över kontrollen på sitt öde och välja livet. De 20 åren hon fick med sin flicka är idag minnen, men dom kan ingen ta ifrån henne.

Min vän tackade mig för att jag ”ställde upp” och gick på promenad med henne. Jag blev tårögd. Jag ställer inte upp, jag mår bra av att vara nära henne och se henne sakta men säkert komma tillbaka till livet, fast ett nytt liv utan sin dotter. Hon ger mig lika mycket som jag kanske ger henne. För med hennes närvaro blir min närvaro viktigare med mina barn. Hennes olycka har lärt mig att ta vara på tiden.

Det är mycket tack vare henne jag gjort stora förändringar den sista tiden i positiva tecken, så är det någon som ska tacka så är det jag som ska tacka henne. Nu ska min vän börja skriva om sin sorg och sin väg tillbaka till ett nytt liv, ett liv utan sin dotter.

Till min vän:
Jag hoppas att du väljer livet och att du finner ro. Din olycka är stor och skrämmande men din styrka är magnifik och beundransvärd. Din flicka är med dig var du än är och skyddar dig, hon vägleder dig i ditt nya liv.  

Ljuset börjar komma till oss, hoppas detsamma för min vän

 

  1. Fint skrivet.
    Tror inte heller på att Livet går vidare är rätt sak att säga. Det är något folk drar till med för att slippa grotta ned sig i smärta. Slippa ställa ”jobbiga” frågor och slippa tårar och smärta. Tyvärr.

    kramar till dig

    1. Tack, ja jag tror tyvärr det också handlar om rädsla och att inte veta vad man ska säga och göra. Vad jag förstått så är det lättare för vänner att vända ryggen mot problemet.. Kram fina Johanna

  2. Ja Fnulan, det är nog det allra värsta man kan utsättas för som förälder att mista ett barn, jag skulle aldrig mera bli hel igen, tårarna och snoret rinner när jag läser detta, och ingenting på denna jord kan hjälpa mot den sorgen.

    1. Usch nä…. tänk att ha orken att fortsätta för de som finns kvar. Det är styrka… Puss fina

    2. Usch nä…. tänk att ha orken att fortsätta för de som finns kvar. Det är styrka… Puss fina

  3. Ja, det är nog det värsta som kan hända en, att mista sitt barn. Jag tror inte riktigt man kan fatta HUR det känns om man inte upplevt det själv. Att säga till någon i den situationen att livet går vidare, känns lite ”fattigt” och dumt, något man slänger ur sig för att man inte vet hur man ska hantera situationen, inte vet vilka ord man ska säga… Jag tror att man måste komma till insikt med det själv, i sin egen takt i sitt sorgearbete, när man tycker att livet går vidare efter att kanske ha ”stått still” ett tag. För många går livet vidare, på något vis, tids nog. Min systers son gick bort för drygt 6 år sedan, då 22 år gammal, också i en tragisk olyckshändelse och det tog dessutom 5 månader innan han hittades… Så, jag har också mött och sett den där sorgen på nära håll, precis som du gör nu. Och precis som för dig, så har även jag lärt mig något av den hemska händelsen. Nämligen att ta vara på livet, leva i nuet och njuta av ”det lilla”. Vi har bara ett liv, det gäller att ta vara på det, och naturligtvis att ta vara på varandra.
    Kram/Maria

    1. Tack för din kommentar. Så tragiskt för er alla. Ja det ska absolut komma från den som sörjer, ingen annan kan avgöra när det är dags att gå vidare. Stor kram till dig.

  4. En förälders värsta mardröm:-(.
    Undrar verkligen om man skulle klara av en sådan sak, men det gör man säkert på något konstigt sätt.
    Skönt att ni har varandra♥

  5. Hej! Min väninna förlorade också som dotter förra sommaren, fast pga sjukdom.
    När du skrev att din väninna skulle börja skriva om sin sorg och livet efter, blir det i en blogg då eller för jag tänkte isf tipsa min väninna. Tror det hjälper mycket i hennes sorg att läsa om någon i samma situation.
    Kram!

    1. Hej Åsa, krama om din väninna från mig är du snäll. Jag kommer att lägga ut adressen när hon är redo, jag lovar <3 Kram

  6. Förra sommaren kom vår minsta dotter hem och sa: har ni hört vad som har hänt med -?. Nä, det hade vi inte. Vi hade läst i tidningen om olyckan men visste inte att det var någon vi kände.
    Men snart insåg vi att det var en vän till vår dotter. Hen har varit så många gånger hos oss. Känns otroligt konstigt att hen inte finns längre.
    Till hens mamma, du vet var vi är.

  7. Tack Malin för både promenad och det fina du har skrivit. Hur överlever man när man har förlorat sitt barn? Jag vet inte, men jag måste för jag har ju min son och min familj. Snart har jag levt 8 månader med en fruktansvärd sorg och saknad som gör ont både psykiskt och fysiskt. Du har inspirerat mig till att börja blogga. Kram

  8. Usch, viken mardröm att mista sitt barn. Det kan nog ingen förstå fullt ut. Hon är nog glad att ha en fin vän som du.
    Du skriver väldigt fint om och till din vän

  9. Ja vi kanske kläcker ur oss lite dåligt valda ord ibland, jag har pratat om det där med en vän som jobbat många år i ett yrke där hon möter människor i sorg. Jag hade hört att man numera inte ”fick” säga att man beklagar sorgen för att man inte skulle beklaga att folk fick sörja utan man skulle beklaga dödsfallet istället (vilket jag tycker låter ganska hårt och kallt). Då sa min vän så här: fundera inte så mycket på vad du ska säga, det viktigaste är ändå att du säger något! Kändes lite huvudet på spiken där!
    Och när jag sen själv stod där och hade mist någon, ja då var det lite så att just orden betydde inte så mycket utan den kärlek och det stöd man erbjöds i den blick man fick samtidigt som orden var den stora trösten.

  10. Får mig att tänka på Kristian Gidlund´s text om sorg:

    ”För du kan inte göra slut med sorgen.
    Du kan inte en dag bestämma att det plötsligt räcker.
    Sorgens ände är inte ett beslut.
    Sorgen ger sig av, först när den är färdig.
    När sorgens smärta är klar med dig. Inte tvärtom.”

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..