Något grep tag i mig

Något grep tag i mig

Något grep tag i mig

Vi står på perrongen och väntar på tåget som ska ta oss hemåt Skåne igen. Där står en vacker kvinna och hennes fina dotter sitter sidan om henne på bänken. Mira ser att lilltjejen har en sond i näsan och tycker nog att det ser lite konstigt ut och tittar igen lite nyfiket som barn gör. Mamman till tjejen böjer sig ner till Mira och berättar att hennes dotter hade cancer och det var därför.

Då stannade mitt hjärta. Jag fick kramp inombords och jag ville bara börja stortjuta och skrika att livet är så jävla orättvist. Jag visste inte hur jag skulle bemöta mamman och den rara lilla flickan. Jag kunde bara stå där och vara. Det finns inget att säga alls.

Den korta stunden vi fick där på perrongen var fin. Hon behövde berätta och jag behövde lyssna. De har allt från en vecka till ett halvår tillsammans som mor och dotter, och det tar dom vara på varje minut. Dom båda är här och nu.

När vi skiljdes åt fick jag en otroligt varm och kärleksfull kram. Jag fick det trots att det var hon som behövde det. Hon delade med sig trots att hon var den med mest behov av omtanke. Jag gick till vår tågvagn, kvinnan och dottern till sin, då kom mina tårarna och jag kunde knappt andas. Så otroligt sorgligt och orättvist.

Kram

Mamman berättade att denna helgen hade dom varit på ”Min stora dag”. Det gladde mig otroligt att se att det var detta våra bidrag faktiskt går till- till de som verkligen behöver det .

  1. Min stora dag är en fantastisk organisation som glädjer så många som verkligen behöver det! Hoppas ni alla går in o läser på deras sida och skänker en liten slant ❤️

    1. Ja….. jag blev så rörd när mamman sa att det var tack vare oss som bidrar dom fick en fin helg tillsammans. <3

  2. Åh, wow. Vilken människa! Så oerhört sorgligt och samtidigt så fint av henne att berätta för er. Och nu delar du vidare genom att skriva om det. Tack <3

    1. Ja….. jag blev alldeles tagen. Vilken kvinna och vilken dotter <3 KRAM och Tack för din fina kommentar

  3. Men oj, nästan så att jag sitter här hemma och blir ledsen av dina ord. Fy bubblan alltså – nej livet är inte alltid rättvist… Det går inte att ens föreställa sig något sådant…Nu måste jag gå och krama mina barn <3

    1. Nä det är inte det, inte alls. Jag vet inte meningen med att förlora sina barn eller kämpa med sjukdom. Jag kramade om Mira länge på tåget ska du veta. KRAM

  4. Så otroligt hjärtskärande och så hemskt, ett barn som kanske knappt börjat sitt liv, varför? När jag växte upp hörde man inte så mycket om cancer, en och annan gång hörde jag mina föräldrar säga att han eller hon fått kräftan då rös jag fast jag inte visste som barn vad det var. Ett barn som ska leva livet, va så långt ifrån dessa grymma sjukdomar som bara går, är det bara jag som tycker det blivit så utbrett lika mycket barn som vuxna.
    Hon fick en kram av dig en besvarad sådan, du gjorde säkert hennes dag, kanske inte så många som orkar lyssna det vet man inte.
    Kram och lev livet/MH Österlen

    1. Usch ja, man blir tom och ledsen. Hennes kram betydde världen för mig och jag hoppas att hon kände min omtanke och medkänsla. KRAM

  5. Jag gråter jag med när jag läser har en familj i vår närhet som gått/går igenom samma sak, nästan, dom är än så länge lyckligt lottade som får ha sin lilla prinsessa kvar i livet. Men man får verkligen ett helt annat sätt att tänka och ta tillvara på livet och kärleken när man möter dessa familjer. Har i mitt jobb även mött barn med cancer både de som klarat sig och de som förlorat kampen det skär i hjärtat varenda gång och jag kan inte låta bli att tänka tanken att det hade kunna vara mitt barn. Miste min mamma i cancer för 17 år sedan så jag vet vilket helvete det är men man lär sig samtidigt leva med det man måste för att orka.
    Samtidigt ska man inte gå och tänka på saker som kan hända men man ska leva och älska nu för du vet aldrig vad livet kommer att ge dig i framtiden ❤️
    Kram Malin

    1. Jag hade aldrig någonsin kunna arbeta med sjuka barn, jag hade inte kunnat vara stark inför dom. Jag hade inte mått bra även om jag säkert kunnat göra en bra insats. Stor Kram till dig och nu lever vi <3

  6. Alltså fy fan vad hemskt! Jag vill också gråta inombords! Det är så hemskt, varför får barn och unga människor cancer? En av granne till oss dog i cancer när jag var liten, han var bara 12 år och var hemma hos oss var och varannan dag innan han blev för sjuk av cellgifterna. Jag var för liten för att förstå all smärta som familjen måste ha känt och fortfarande känner, men jag minns att jag grät ibland och bad till Gud, trots att jag inte var troende, för hans skull. Vill typ gråta lite nu också 🙁

    1. Ja man vill blunda och inte veta…. Låtsas att det inte finns. Det går inte att sätta sig in i det och jag hoppas att alla slipper. KRAM

  7. Malin å Malin, mina tårar rinner. Tänk va fint du mötte denna händelse, jag tror du o Mira betyder mycket för mamman o flickan idag! Jäklar vad ont det gör att tänka på deras situation! Blir så ledsen att denna otäcka sjukdom finns!!!
    Tack för att du delade detta m oss, jag kommer att skänka en slant!!
    Kram

    P.s du skulle vara fantastisk om du jobbade m sjuka barn !!

  8. Förstår det. Livet är verkligen inte rättvist. Vi borde ta vara på det lilla vi har istället för att gnälla över småsaker, saker vi egentligen kan göra något åt själva.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..