Att leva med en bloggande mamma Jag heter Mira och idag är det min fjärde födelsedag. Jag har haft ett tufft liv, det började redan från dag ett. Här får ni höra om mitt tragiska liv som bloggbarn. Stackars lilla stackars mig, jag som tvingades komma ut fast jag inte var riktigt färdig för att min mamma hade förlossningsskräck trots två tidigare förslossningar. Jag orkade streta emot på förlossningen i tre dygn men när dom började prata om att sprätta upp mamma med kejsarsnitt fick jag ge mig och komma ut. Som tack för det höll hon på att svimma så jag fick chilla med coola pappan först. Men innan hon svimmade slängdes en dator fram i nyllet på mig så att släkt och vänner fick titta på mig via en så kallad web kamera. Schysst när man var kletig, skithungrig och hade en dålig hårdag. Mina syskon Gabriel och Cornelia då, nej dom fick jag minsann inte träffa förrän jag var tre dagar gammal. Morsan skylde på att en gris sprang runt med ett konstigt virus och smittade alla små nyfödda barn, tss... kom med något bättre va. Hon ville bara ha mig för sig själv, egoist! Hon kunde inte ens ge mig mat, och jag skrek och skrek dygnet runt tills en sköterska äntligen fattade grejen och gav mig lite extra käk. Coola pappan fick åka hem till mina syskon så inte ens han fick jag vara med. Sen kom nästa chock, morsan såg nästan till att jag blev drogad! För när jag var några veckor höll hon på att förblöda och skulle opereras sådär jätteakut. Jag tror att hon bara låtsades. Nähä, ingen mat i tudorna då heller utan där hon låg drogad på sjukhuset. Vilken misär, och såklart fick coola pappan in rycka in igen. Tur att han var normal i alla fall. [caption id="" align="alignnone" width="480"] Till och med får man stå ut med fula öronproppar....[/caption] Sen började det.. det eviga fotograferandet - Sitt still - Le fint - Titta hitåt - Slog du dig jättehårt, skit i det mamma måste ta kort på ditt blod som rinner först. - Läppstift i hela toaletten, skit i det mamma måste ta kort först osv..... Varje dag har varit en pina. Jag ropade på hjälp, jag försökte med 10 öroninflammationer, ständig urinvägsinfektion, men inget hjälpte, morsan var som en galen kärring med kameran alltid beredd. Hon har klämt fingrar på mig, kastat några av mina finaste leksaker och gett bort några av mina fina klänningar. Jag har inte haft det lätt ska ni veta. Hur gör man för att överleva en bloggande morsa då? - Jo man ler sött när hon ber - Hittar på hyss så att hon har något att skriva om - Säger till henne att hon är bäst och att man älskar henne. - Det är bara att acceptera läget helt enkelt. Jag har klarat mig och börjar trots ständiga fotoblixtar växa upp till en riktigt fin liten tjej men skinn på näsan och gott humör. Jag börjar tycka om att bli fotad och stå i centrum. Jag har börjat inse att min mamma bloggar om mig och mina syskon för att lämna minnen till oss den dagen hon inte finns kvar. Hon skriver en dagbok om sitt liv för vår skull, för att vi ska veta den dagen vi inte vill ska komma att hon älskade oss över allt annat. Hon skriver med humor för att vi den dagen inte ska sörja utan glädjas över att vi hade en mamma som med värme skrev för att roa oss. Hon är rädd för döden, hon förbereder sitt arv till oss, hon vill att vi alltid ska ha kvar en del av henne. Därför kan jag överleva trots att jag har en bloggande mamma, för jag vet att det är för oss hon skriver, det är av kärlek till oss barn hon är Fnulan.