Fnulans inspiratörer nr. 11

Först ett par ord från mig (Fnulan). Detta inspirationsinlägg är jobbigt att lägga ut, dels för att det handlar om min underbara dotter dels för att det känslomässigt är så fruktansvärt. Cornelia har alltid varit öppen med sin sjukdom därför låter jag henne bli en inspiratör.
Jag kan inte själv läsa texten, det gör för ont.

Cornelia, jag älskar dig och din smärta är min

När mamma frågade mig om jag ville vara inspiratör visste jag inte om jag kunde göra det. Jag ser inte mig själv direkt som någon inspiratör. Fast jag vill ge det ett försök. Även om jag inte anser mig själv att kunna inspirera är det kanske någon som lyckas bli inspirerad ändå. Kanske är det ditt barn som kan känna igen sig i min berättelse, kanske öppnar det upp för dig som förälder att våga prata med ditt barn.

En alldeles vanlig 17 åring

Min historia börjar hösten 2011 på mitt andra år på gymnasiet. Jag var sådär lycklig och glad för att jag nästan bara hade halva tiden kvar. Jag gick en utbildning som jag älskade på en fantastisk skola med lika fantastiska lärare, det gick bra i skolan. Jag hade världens finaste familj och dem bästa vännerna man kan tänka sig och såklart min underbara och fina Andreas som än idag står troget vid min sida. Ja jag levde ett sådant bra och härligt liv som en 17-åring ska leva.

I oktober 2011 avslutade jag min första sjukhuspraktik på Kvinnokliniken avdelning 44. När mina fyra veckor var klara var det dags för mig att återgå till skolan. Då jag började lägga märke till att jag var oftare extra ledsen. Eftersom jag alltid har varit en ganska känslig tjej så antog jag att det endast handlade om att det kändes tråkigt att lämna praktiken för att återgå till skolan. I november 2011 började saker och ting bli ännu värre. Jag var inte bara ledsen nu, jag började faktiskt bli deprimerad.

I december förvärrades allt.

Jag kunde stänga in mig på toaletterna under skoldagarna för att bara sitta och gråta. Jag fick en fruktansvärd ångest som ofta ledde till panikattacker som kunde utlösas bara jag skulle kliva på bussen och åka hem från skolan. Då såg jag ljuset i mitt liv (vilket det var då) jag hade gått ner i vikt, från 53 kilo till 49 kilo.

Detta var starten på en lång resa för mig med en ätstörning.

Jag har aldrig ansett mig själv vara tjock utan har oftast varit smal och liten, men på något sätt så för varje kilo jag gick ner desto mer nöjd blev jag med mig själv. Jag kände lite att mitt i all depression, ångest och panikattacker var vikten det enda jag hade kontroll över. Jag började tvinga mig själv sluta äta, bara för att jag skulle gå ner i vikt och känna den här känslan av att vara nöjd med mig själv och se den där siffran på vågen bli lägre och lägre.

Vissa dagar åt jag endast en rostad macka på morgonen sen fick det räcka för mig. Jag kände mig nöjd och stolt över mig själv när jag var så hungrig att det inte var långt ifrån att svimma.  Jag älskade mig själv när kläderna började bli förstora och folk tittade på mig med sorgsna blickar och kommenterade hur smal jag blivit. Jag älskade när jag i en bok skrev elaka meningar om mig själv varje gång jag ätit något. Och siffrorna på vågen bara sjönk och jag blev mer sjuk. Blåmärken började pryda hela min kropp och orken vart helt borta. Ändå så skulle jag inte ge upp, jag slutade äta helt. Och åt jag försökte jag få mig själv att kräkas upp det igen. Jag minns när mamma tog bort vågen här hemma och jag gjorde allt för att jag på något sätt skulle kunna väga mig.

När jag vägde som minst, 43 kilo så mådde jag som sämst.

Jag var på botten och önskade att jag skulle slippa leva. Då hade mamma fått nog efter massa med tårar, bråk och jobbiga matsituationer. Hon sa ifrån och tvingade mig att började på BUP. 1 gång i veckan fick jag väga mig och prata med en psykolog och träffa läkaren för kontroll av vikt och blodtryck. Hade jag inte gått upp i vikt utan ner när jag vägde mig vart det tal om att läggas in på slutenvård. Jag minns mycket väl hur mycket jag grät varje gång den vågen visade att jag gått upp ett kilo. Min mamma åkte till min skola för att tvinga mina vänner att sluta tycka synd om mig, för det var den bekräftelsen som min ätstörning växte av. Dagarna fylldes av hot om allvarliga konsekvenser från alla nära om jag inte åt, det hjälpte, det var räddningen.

Tack vare min fantastiska familj, min fantastiska pojkvän och mina fantastiska vänner tog jag mig igenom detta. Utan deras stöd och envishet hade det nog aldrig gått. Idag känns det helt overkligt att jag har haft sådana tankar om mig själv. Det blir nästan som att man blir sjuk i huvudet. Det är skrämmande hur jag kunde få mig själv att göra dessa saker jag gjorde. Hur konstigt det än låter, kändes det lite som att jag var någon helt annan då. Juli 2012 blev jag utskriven från BUP. Vågen har jag gjort mig av med, den är ALDRIG mer välkommen in i mitt liv. Jag har hittat andra och bättre sätt för att känna mig nöjd med mig själv. Det är så fruktansvärt ledsamt hur dåligt unga som gamla, kvinnor som män mår dåligt över sig själva. Hur man kan vara så fruktansvärt grym mot sig själv, om det är någon man ska älskar är det sig själv. Man ska vara tacksam för att man är den man är.

Jag och ingen annan vet inte varför det blev såhär för mig

Jag vet inte hur jag hamnade i det här jag vet att det hände. Idag mår jag fantastiskt bra. Visst är jag fortfarande lite extra ledsen ibland, men min panikångest har jag lärt mig att hantera och det är inte så ofta den kommer fram längre. Jag hade en fantastisk samtalsterapeut på vårdcentralen och hon kommer nog aldrig förstå hur mycket hon hjälpt mig.

Idag är jag stark nog att följa mina drömmar. I september påbörjade jag mitt första år som Sjuksköterskestuderande, ett steg närmre min stora dröm som Operationssjuksköterska. Visst kan tankarna om vikten spöka i mellan åt, men stark nog som jag har blivit har jag lärt mig att knuffa bort dem, vara tydlig med att dem inte längre är välkomna i mitt liv mer.

Tack alla fina ni för att ni läste lite om min historia, jag kanske inte kan hjälpa alla personer på detta jordklot, men hjälper jag en, då är jag mer än nöjd!

”För lite mer än ett år sedan blev jag sjuk. Jag låt vågen och min vikt fullkomligt ta över mig och mitt liv. På två månader tvingade jag mig själv att gå ner 10 kg i vikt, och det gjorde jag! På bilden till vänster var jag som smalast, då vägde jag endast 43 kilo. Jag visste att jag vägde alldeles för lite men samtidigt så mådde jag väldigt bra av det, psykiskt. Fysiskt så var min kropp alldeles förstörd. Min älskade familj var förstörd och mina älskade vänner. Jag lät vågen och siffrorna som den visade ta över mitt liv. Vågen förstörde allt för mig.
Några månader senare mår jag så jäkla bra igen.Nu är jag så otroligt stolt över mig själv och jag har aldrig varit mer nöjd med min kropp än vad jag är idag. Mat är något av det bästa jag vet och vågen har jag sagt hej då till, den är aldrig mer välkommen till mitt liv. Så alla fina människor, snälla var nöjda med er själva. Jag har lärt mig att en våg visar bara siffror, den visar inte hur du är som person, hur duktig du är i skolan och den visar verkligen inte hur älskad du är av människor i din omgivning. Ta hand om er själva och er kropp, för den ska ni ha livet ut” //Cornelia på Facebook

/ Cornelia

http://www.atstorning.se/
http://www.tjejjouren.se/tjejguiden/hur-mar-du/atstorningar-193
http://www.psykologitest.se/anorexia.php

  1. Du är självklart en fantastisk inspiratör Cornelia, vilken resa du har gjort och du visar många andra som befinner sig i liknande situation att det finns en väg ut ur den!

    Tack för att du delade med dig av din historia <3
    Var rädd om dig, kram!

  2. Mamma skriver:

    Tack Cornelia, stark gjort på alla sätt och Fnulan och även Nina som tipsade mig om detta! Jag har läst det om och om igen, starkt skrivet! Jag känner så väl igen tårarna, bråken och jobbiga matsituationer med min dotter..
    – Och Cornelia, du är en inspiratör!

    Min 13 åriga dotter som alltid varit glad, sprallig, enkel och så klok började ändras till att vara ofta frusen, trött, ledsen, ändrade matmönster, blev ”hård och kall”. På 1,5 månad hade hon förvandlats till en isprinssessa med ett ansikte och ögon som aldrig log. Jag försökte prata och berörde ofta ämnet mat, resultatet blev att hon byggde högre och högre murar mot mig. Hennes pappa ville inte se problemet riktigt och jag önskade att de va som dom 2 sa att jag bara är nojjig..
    – Men min magkänsla sa mig något helt annat. Jag vände och vred på min oro grubblade nätterna igenom hur jag ska kunna hjälpa min dotter.
    Så fick hon ont i halsen och gick med det etag, de va ingen fara så utan mer förkylnings ont men jag röck i ett halmstrå och ringde husläkaren (jag hade aldrig fått med mig pappa o dotter till Ätis i det här läget). När jag berättade för sjuksköterskan så brast allt för mig, gråtande berättade jag om min oro, om hur jag höll på att mista min dotter pga. allt det här och känslan av maktlöshet.
    Sköterskan ordnade så att vi fick en tid samma dag, hon sa att hon väger Emma och säger att det är ifall hon behöver penicilin. Dottern förstod inte riktigt varför hon skulle till doktorn med lite halsont.. Det visade sig att hon gått ner 4 kg på 2 månader, hon va ju inte stor innan heller. Så med viktminskningen på pränt ringde jag Ätis och förklarade läget, vi fick en tid.
    Nätterna innan besöket sov jag nog inte en blund, Emma va arg på mig och vägrade prata med mig hennes pappa ville få det här överstökat för att mer lugna mig med att det inte är någon fara..
    På morgonen när vi åkte dit så åkte jag dit med tankarna på hur jag ska tackla det här om Emma inte öppnar sig. Jag va smärtsamt medveten om att hon förmodligen vänder sig helt ifrån mig, eftersom hon redan tyckte att jag va nojjig och la mig i.. När vi satte oss i väntrummet, så satte hon sig ändå tätt tätt intill mig och när jag hörde hennes ångestfyllda andning så förstod jag att hon kommer att öppna sig. Hon hann inte nästan mer än sätta sig förrän det brast för henne och hennes ångest över vikt kom ut. Det var smärtsamt, men ändå på ett sätt ett slut på en helvetisk tid. Tiden som följde var tuff, en balansgång en annan sorts mardröm än den jag levt i månaderna innan. Hon hade inte hunnit utveckla anorexia och alla hennes värden låg bra till fortfarande men hon hade ett ätstörtbeteende som även hon va smärtsamt medveten om.
    Jag är så tacksam för att vi lever i ett land där det ändå finns snabb hjälp att få, samtidigt som är är ledsen över att det är så många som behöver denna form av vård.

    Tack för att du delade med dig av din historia!Den hjälpte mig på mer än ett sätt! Bl.a. det där om att inte tycka synd.. Hon har själv sagt det mer än en gång, tyck inte synd om mig..
    Idag mår hon hyfsat bra och går inte så ofta på ätis. Vi kämpar på och glädjen har kommit tillbaks i ögonen och leendet på läpparna, framtidsplanerna och orken att träffa kompisar.. I skrivande stund hör jag hur hon och kompisarna fnittrar i kapp på hennes rum så blir jag varm i <3…

    1. Fnulan skriver:

      Mamman. Jag känner med dig. Jag känner din frustration och ångest. Våga vara öppen och stäng inga dörrar. Tack för att du skrev om er. Och vi finns här. Både jag och Cornelia. Blir varm i kroppen med dina slutord. Tårarna kommer. För jag vet.
      Sluta aldrig tro på ditt barn. All lycka till

  3. Sofia S skriver:

    <3 Du är verkligen en inspiratör!

  4. Susanne skriver:

    Käraste Cornelia vilken resa du gjort trotts din unga ålder . Hoppas andra kan ta till sig , våga be om hjälp . Samt att de har en stark familj för fy tusan som din mamma skrev det gör så ont i mamma hjärtat när ens barn inte mår bra . Starkt jobbat båda två . Kramar Susanne I .

  5. Helena skriver:

    Vad starkt gjort att berätta din historia, utan omskrivningar. Skönt att du mår bra igen. Du visar hur lätt det är att drabbas av ätstörningar, utan anledning. Därför smällde jag av när skolsköterskan kommenterade min 10-årings vikt med orden” det ser inte bra ut”. Min fina tös med valpfett, som kan göra volter med 1 1/2 skruv, hjula och gå ner i spagat. Skolsköterskan fick sina fiskar varma, INGEN säger så ostraffat till mina barn!!!!! Tack och lov glömde Wilma det rätt snart, men det kunde lika gärna gå åt skogen. Så kul för dig att du väljer att läsa till ssk, då ar vi samma yrke om några år. Stor kram till dig

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..