Luften har gått ur mig-barn med anorexia

Barn med anorexia. Helvetet. Luften gick ur mig fullständigt.. Jag lät Cornelia komma till tals. Jag visste inte om jag ville det.

Som mamma till ett barn med ätstörningar kan jag erkänna, man mår inte så vidare bra. Det är däremot inget mot hur barnet mår. Jag kände mig ganska så misslyckad och anklagade mig själv för det som skett. Det är lätt att göra det. Det är okej att göra det.

Det jag tvingades göra var att straffa henne hela tiden. Åt hon inte skulle hon straffas med konsekvenser som att hon inte fick träffa pojkvännen etc. Jag fick åka till hennes skola och tala om för hennes lärare och vänner att dom inte fick tycka synd om henne utan vända henne ryggen när hon svek sig själv.  Jag grät inombords varje gång jag satt vid middagsbordet och såg hur dåligt hon mådde. Jag kände ett hat mot henne för att hon utsatte sig för det hon gjorde. Jag skulle bara vilja skrika till henne och tala om för henne hur hemsk hon var. Det var svårt att se på. Jag hade för första gången tappat kontrollen på mitt barn och hon hade all makt.

Bloggen blev mitt sätt att glömma. Det var skönt, men så fort jag såg Cornelia så blev jag påmind. Jag valde att hålla er utanför med respekt för henne och för att orka vara mamma. Jag valde att sluta skriva om bantning. Jag ville inte ge Cornelia fel signaler. Jag berättar för henne att det är en ”image” att skoja med mig själv som tjockis men att jag faktiskt älskar mig själv och att det är min allra högsta önskan att hon också gör det.

Jag orkade eftersom jag hade världens bästa team omkring mig: Fredrik, mina föräldrar, Gabriel, min syster, min svåger, vänner (mina och Cornelias), Cornelias pojkvän med familj, Fredriks familj, skola och BUP.

Vi klarade det tillsammans. Jag är ingen misslyckad mamma men jag är inte heller en perfekt mamma. Det största jobbet gjorde Cornelia själv och hon ska ha all cred i världen för att hon gick sig stärkt ur helvetet. För det är vad en ätstörning är, det är ett helvete.

Den gåva jag kunde ge (och kan ge) Cornelia när vi gick igenom detta var att älska henne oavsett… Den kärleken tar aldrig slut.

Anorexia Cornelia
TACK FÖR ALL KÄRLEK NI GER HENNE (och mig)!!! Varje kommentar, varje hjärta på Facebook ger en dos av kärlek och energi. Fantastiska ni

  1. Nu gråter jag! <3 Ni är så fina båda 2 du och Cornelia. Vad ni gått igenom och kämpat er igenom. Jag vill bara ge er en stor bamsekram för att ja jag vill bara ge er det. En hård och gosig kram. Vackra ni och ni är en sån fin familj just för att ni kämpar för det. Ni ger inte upp. Det är en familj till för.
    Och jag gråter för att jag känner alla känslor när jag läser. Nu när jag äntligen fått gåvan att få 2 barn så förstår jag alla dom här känslorna. Vad jobbigt, men vilken GÅVA!
    Puss och kram på er båda! Och vill ni ha en styrkande kram, en hjälpande hand, tröstande ord eller sitta tysta tillsammans så finns jag här. Bara vet det. Både du Malin och du Cornelia! <3

  2. susan skriver:

    Så svårt att skriva något i detta. Då jag inte alls känner er. men jag känner med er och läste din vackra dotters ord tre gånger i går….
    Så underbart dotter du har och så otroligt starkt av er båda att öppna er i detta.
    Stor kram Susan

  3. Jag är glad för din dotters skull, som har en mamma som bryr sig om och finns där. Det önskar jag att jag också hade haft.

  4. Maja75 skriver:

    Gör ont att läsa det där, men det gläder mig oerhört att ni är på väg åt rätt håll!! Hoppas, hoppas och håller alla tummar och tår att allt ska gå bra!!

    Skickar en stooor och varm Maja-kram till er!! Du vet ju hur de kramarna känns, Fnulan, så ge Cornelia en sån från mig!! <3 🙂

    Puss & kram

  5. Åå, nu gråter jag lite igen.. Fina, fina Fnulan & Cornelia! Varma kramar till er båda <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..