Viktångest

---I samarbete med ItrimTriangeln---

Hu, förlåt, jag skäms, massor. Jag har tappat något på vägen. Jag var så på g men när jag blev dålig i örat (kroppen) tappade jag allt. Lusten, orken och motivationen till något fanns inte. Jag fick förståelse för dom som går runt med kronisk smärta, fy fasiken vad hemskt att ha konstant ont. Min kropp lade faktiskt bara av för två veckor sedan och orkade inte överhuvudtaget. Den skrek efter sömn och ny energi. Jag var så besviken och ledsen för att jag inte kunde bli opererad och och var arg på min egen kropp.

Då började jag äta.

Jag kom in i de gamla banorna med småätande, tröstätande plus att jag inte kunde träna. Det dåliga samvetet och ångesten kom i samma takt som de elaka och onda tankarna om mig själv. Det var då jag förstod det, jag är inte färdig. Jag har lång väg kvar.Jag har tappat massor av stolthet och nu ser jag bara mig själv som den jag var när jag vägde 99 kg. Eländig och olycklig.

Jag fick ett mail från min coach Amanda på Itrim som undrade hur det var? Hon frågade hur jag mådde och om jag behövde hjälp. Det mailet åkte i skräpposten. i onsdags kom jag inte undan, då ringde telefonen och jag svarade faktiskt. Det var Åsa på Itrim. Hon var orolig för mig, hon ville veta hur det var, och om jag behövde hjälp. Amanda kom också till telefonen och hennes röst var så himla härlig att höra, hon är min stöttepelare. Jag behövde höra henne. Jag behövde känna att hon inte såg mig som förlorad.

När vi lade på luren hade vi bokat ett möte på måndag. Sen började jag gråta av både lättnad och besvikelse, men även med en insikt om att denna resan tog sig en avstickare på grund av ett trasigt fordon (kroppen), det är bara att ta sig till rätt väg igen och Itrim är min GPS som visar mig hur jag ska ta mig fram på bäst sätt.

Jag är inte färdig. Detta tar tid. Det ska ta tid för att jag ska hinna med mentalt. Men jag har inte gett upp, det är huvudsaken. Itrim har inte heller gett upp mig, det är tryggt.

  1. Men vilket otrolig insikt, med den insikten om problemet och om hur du skall ta vägen tillbaka från den lilla avstickaren har du kommit en bra bit på vägen ❤️

    Kramar till dig!

    1. Fnulan skriver:

      Love!! Kramen

  2. Hej Fnulan! Vet precis känslan! Inget vidare kul och jobbigt som tusan. Viktminskning och ätbekymmer är verkligen som en berg och dalbana. Ibland är man så jäkla hög och allt bara flyter för att i nästa stund åka långt ner i botten och misströsta totalt. Det enda som gäller är att aldrig ge upp! Nope är ingen raksträcka utan en snårig landsväg och ibland åker man ner i diket. Men ge inte upp utan på det igen! Tänkte själv signa upp mig på Itrim igen nästa år (fast på Jägersro). För att få lite extra pepp och stöttning. Så jag ville bara säga heja dig och på det igen – you can do it!!!

    1. Fnulan skriver:

      Kom till Triangeln så kan vi träna tillsammans!!! KRAM och stort tack för dina fina och kloka ord <3 KRRAMEN

  3. Yasmine skriver:

    Hej tjejen!

    När jag var 34 blev jag kroniskt sjuk. Alltså 34. Tänk. Mitt liv var liksom över.
    Jag som tränade, hade ett socialt liv, gillade att träffa nya människor etc. Jag blev KRONISKT sjuk.
    Vad gör man i början när man deppar? Jo, man går till sin trösttutte. I ditt och i mitt fall mat men i andras fall kan det vara allt från cigg, alkohol, m.m., m.m. Man gör det som tröstar och tar bort lite av eländet.
    Men lyssna nu. Ditt öra kommer att bli bra och du har coacher och allt vad det heter. Du har ALLA förutsättningar för att komma tillbaka på banan.
    Även fast jag inte hade det, kom jag också tillbaka. Inte på samma sätt givetvis då fysiken kommer hindra mig i resten av mitt liv men på andra sätt. Jag bytte jobb till ett där jag inte behövde jobba fysiskt. Jag hoppade över vänner som inte kunde förstå och sa skit som ”Ja, men det är väl bara att ta lite smärtstillande och rycka upp sig?”
    Vad man än har för hinder, hittar kroppen och sinnet tillbaka till där man mår bra och är lycklig. Du kommer inte gå upp till där du avskydde dig själv mest för du har redan varit där. Dit vill du inte. Dippa måste vi alla få göra. Vet bara att det blir bra och t.o.m bättre sen. Man ser tecken nämligen och dessa tecken på att man håller på att falla dit, de lärde man sig EFTER att man blev klokare. Därför kan man inte bli sitt gamla jag igen. Varje gång blir man klokare. Varje gång ser man tecknen tidigare. Förstår du vad jag försöker säga?

    Så no worries! Vi hejar på dig! Vi hejar på oss själva. Du enar oss alla med din härliga blogg.

    Kramar

    Yasmine

    1. Fnulan skriver:

      Jag vill ge dig ett stort tack för att du delar med dig. Tack <3 Och så klok du är!!! Jag ska dina ord till mig och leta upp en ny hälsosammare trösttutte! KRAM

  4. Mai-Lis skriver:

    Hej bästa Fnulan!

    Allting kommer att ordna sig med tiden! Det är mänskligt med bakslag,man spårar ur men hittar sedan tillbaka till rätt riktning! Du kommer att fixa detta!Jag har varit med liknande när jag började med Viktväktarna. En dag kom jag hem och var ledsen för allt hade gått åt skogen! Då tröstade min tonåring mig,han sade till mig att ”du mamma kommer att fixa detta igen,nu är det bara lite jobbigt,du behöver lite mera tid!” Så rätt han hade! Du Fnulan har nått långt och jobbat hårt! Tänker på dig! Styrkekramar,Mai-Lis

    1. Fnulan skriver:

      Tack Mai-Lis!!!!! Massor med varma kramar!!!

  5. En dag i tagetm vet hur det känns..jag tappade för länge sedan och har inte orkat resa mig. Du ger en ärlighet och inspiration. Kram fina du

    1. Fnulan skriver:

      <3 Vännen, kan jag så kan du!!! Kram

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..