Äta som Mira

Jag vill äta som Mira

Jag kom på det idag att jag vill äta på det sätt som Mira och barn gör. Jo, du förstår när jag var inne på hennes rum gjorde jag en stor upptäckt som kommer att förändra mitt liv. Kanske ditt också?

Om du tänker dig ett barn (kanske inte alla men väldigt många). De små liven äter inte som vi vuxna. I alla fall inte Mira. Hon kan ha en skål med godis mitt framför sin näsa i veckor. När jag såg hennes skrivbord låg det EN ruta, alltså EN ruta Marabou choklad. Ärligt talat, hur kan man spara EN ruta? Jag kan inte ens spara ett halvt choklad.

Och när jag då tänker efter så äter Mira bara precis det hon vill ha. Vare sig mer eller mindre. Hon tar inte två portioner för att det är gott, eller tömmer godispåsen bara för att hon kan eller för att den står där. Hon går inte i skåpen och letar efter något att smygäta för att hon är sugen eller trött. Hennes relation till mat är precis som den ska vara.

Jag funderar så på en sak som kanske inte alls stämmer, men barn kanske njuter mer när dom äter? Smakar med alla sinnen och ofta slinker maten ner med hjälp utav fingrarna. Jag älskar att äta mat med händerna, jag tycker att det smakar mer.

Varför har jag inte den förmågan? När slutade det? Och hur svårt kan det va? Vad är det som händer längs vägen?
Detta måsta jag grotta ner mig i.. Jag ska fråga Anna och Maria om dom vet något om detta.

Pussgurka på dig

barn

 

  1. En bra frågeställning. Tror också att barn har en helt annan syn på mat, dvs de äter tills de är mätta sen är det bra. Vad hände med vår mättnadskänsla?? Vi vuxna äter nog mer på känsla, hur vi mår, hur vi känner oss och sen så lyssnar vi inte på kroppen som säger till oss att nu är det bra.

    1. Fnulan skriver:

      Jag tror att barn äter mer med känslan och sina sinnen och det gör dom mätta. Vi tänker inte, vi bara stoppar i oss. I alla fall jag…
      KRAM

  2. Fina Mira. Vad härligt att läsa att hon har en bra förhållning till mat

    Att skåpsäta är ett beteende vi ofta snappar upp från att regelbundet se någon annan göra det och att äta upp allt på tallriken är ofta en vana vi får då det anses mer artigt att skrapa rent tallriken än att lämna kvar. Finns det då beroendegen blir mat och socker lätt ett utlopp.
    Kort och gott så har mat alldeless för stort fokus i det moderna livet iställer för att ses som något nödvändigt för överlevnad.

    Kram

    1. Fnulan skriver:

      Alldeles rätt!!!
      Jag hoppas att Mira och alla andra barn kan behålla den där känslan. Hela live <3
      KRAM

  3. Malin skriver:

    Så himla bra frågeställning! Barn är fantastiska! Själv är jag sockerberoende, vilket är min stora last just nu. Men det är en utmaning jag behöver ta tag i.
    Tack för ett väldigt bra inlägg med en riktigt bra tankeställare ❤

    1. Fnulan skriver:

      Eller hur!!! Ska vi försöka äta som våra barn? Jag vet inte om jag klarar det. Kramen

  4. Fantastiskt! Barn är fantastiska. Det är vi vuxna som förknippar mat med känslor, och då går det ofta snett! Tröstäta, ”fira-äta” och så vidare. Vi har mycket att lära av våra barn 🙂 Kram

    1. Fnulan skriver:

      Ja det där tröstätandet, det är min drog…. Och när jag är stressad. Våra barn är så fina och oförstörda. Tack gode gud för det, men vad gör vi med dom <3 Kramen

    1. Fnulan skriver:

      Du hjärtat, vi klarar livet utan godis, jag lovar!! KRAM OCH HEJA

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..