Nu när Cornelia fått sin lilla Elise så startar mycket inom mig. Det är många minnen, tankar och känslor som kommer tillbaka. Vissa saker har jag pratat med Cornelia om. Jag tror det är skönt för henne att höra om hon skulle känna som jag. Idag erkände jag en sak för henne idag och jag satte ord på något svårt och förbjudet.

Jag har inte varit jättelycklig de första dagarna när jag fått mina tre barn. Jag var för trött för att orka ta in allt. Jag älskade mina barn men jag kände inga lyckorus som jag trodde att jag skulle göra. Jag var så ledsen och trodde att jag var onormal och att jag inte älskade som jag borde göra. Och det är okej att känna så. Det är fullt normalt och det är många som inte vågar säga det rakt ut. Och det är okej att det känns jobbigt för det är det. Man älskar inte mindre för det. Som nybliven mamma gråter man lika mycket som man ler inombords.

Det blev en chock när bebisarna kom ut och jag blev så lycklig men jag kände mig samtidigt så fruktansvärt tom och ledsen inombords. Något fattades mig, det saknades något i magen som rörelser och vår unika samhörighet. Det som var spännande och förväntansfullt var plötsligt borta ungefär som när en drömresa är över, jaha och nu då? Var det allt? Var det bara det?
Ja, resan är över i magen för dig och din bebis, men det är början på en ny resa som varar livet ut. En fantastisk resa full med kärlek, upplevelser och minnen. Det finns inget som kan slå det, inte ens små sparkar i din mage… Men det är läskigt, för du vet aldrig var kärleken till ditt barn tar dig.

MEN att bli mormor är annorlunda. Elise, henne älskade jag direkt utan en fruktansvärd känslo-berg-och-dalbanan. Det blir inget tomrum i magen när du blir mormor. Barnbarnen fyller bara dig full med kärlek direkt utan biverkningar. Det är alldeles alldeles magiskt och fantastiskt och det gäller bara att njuta.

  1. My skriver:

    Kan också relatera en del till det där. Längtade så mycket efter att få föda min tre, men när de väl la på bröstet så var det liksom ”jaha ..”
    Minns min karl frågade mig vid någon av förlossningarna om jag inte var glad, jag grät ju inte lyckotårarna som honom eller min mamma som var med vid en av mina förlossningar.

    Jag har älskat mina barn villkorslöst sen de las på mitt bröst, absolut .. men den där riktiga lyckokänslan och tårar som sprutar, nej .. inte där och då.

    1. fnulan skriver:

      Tack för att du delar med dig My, det är så bra att man vågar säga det. Jag känner att det är något vi mammor kan berätta för våra döttrar eller svärdöttrar för att hjälpa dom ❤️❤️❤️❤️❤️❤️

  2. På mitt första barn fick jag en lindrig förlossningsdepression. Förlossningen gick alldeles för fort (1 timme och 5 min) och jag förstod inte vad som hände. De två första dygnen fick mannen här ta hand om sonen då jag inte kände att det var mitt barn, jag hade inte fött det. Hemsk tid och jag skämdes fruktansvärt över hur jag kände mig. Vår andra son blev inte bättre. Kom 3 veckor för tidigt och trots blåljus och sirener hann vi inte in till förlossningen utan han föddes i ambulansen. Här hade jag mycket mer känslor att tampas med. Han skulle egentligen haft en tvillingbror men han miste vi i vecka 14. Tredje sonens förlossning är den förlossningen jag mest minns. Den blev som jag önskade och personalen där var helt underbara.

    1. fnulan skriver:

      Jag fick också en lindrig förlossningsdepression när det gick för fort. Hjärnan hann inte med kroppen. Läskigt det där!!! Tack för att Du delade med dig Anette!!! STOR KRAM till dig!!

  3. När jag gick doulautbildningen så fick jag veta att det är mer ovanligt att känna den där kärleken direkt när bebisen är vid bröstet än det är att inte göra det. Det är alltså få förunnat att känna att man älskar på en gång. Jag var den som älskade på en gång, men minns även att det kändes ensamt. Jag har en teori på saken.

    Mammor (eller om du identifierar dig som pappa) bär barnen i sin kropp precis som våra andra organ. Du vet att hjärta, njurar och lever finns där i din kropp. Men barnet som suttit ihop med dig lämnar kroppen. Du ser din ”kroppsdel” springa utanför din kropp. Det blir därmed naturligt att du finner kärlek till den, vill skydda den och rädda den från alla faror. Att sörja sin ”kroppsdel” några dagar är naturligt. Tänk dig vid organdonation många känner saknad även där. Skillnaden är att du aldrig kan få tillbaka ett hjärta, lever eller liknade. Det kanske mer är en saknad då. Med ditt barn ser du det alltid, den lilla del som lyssnat till ditt hjärta. Den vill man aldrig släppa när kärleken väl kommit dit.

    Jag tror att som mormor/farmor förnimms känslan av sitt eget därmed blir kärleken naturligt älskande.

    1. fnulan skriver:

      Men åååååå så fint beskrivet. Jaaa så kan det verkligen vara ❤️❤️❤️❤️❤️ Stor KRAM och tack!!!!

  4. Bra skrivet och vilka underbara bilder, jag förstår att du är sprick färdig av stolthet och kärlek.

    1. fnulan skriver:

      Jaaaa så mycket älsk inombords ❤️❤️❤️ TACK

  5. Skrev om det för ett tag sen på min krönikeblogg, länkade i urlen.

    Är verkligen tabu o pratas för lite om med nya föräldrar. För det är ju så himla vanligt. Och nu med tredje barnet fick jag äntligen uppleva det där himlastormande känsloflödet som bara fortsatt.

    1. fnulan skriver:

      Tack för att du delar med dig. Det är så viktigt. Tack

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..