Nu när Cornelia fått sin lilla Elise så startar mycket inom mig. Det är många minnen, tankar och känslor som kommer tillbaka. Vissa saker har jag pratat med Cornelia om. Jag tror det är skönt för henne att höra om hon skulle känna som jag. Idag erkände jag en sak för henne idag och jag satte ord på något svårt och förbjudet. Jag har inte varit jättelycklig de första dagarna när jag fått mina tre barn. Jag var för trött för att orka ta in allt. Jag älskade mina barn men jag kände inga lyckorus som jag trodde att jag skulle göra. Jag var så ledsen och trodde att jag var onormal och att jag inte älskade som jag borde göra. Och det är okej att känna så. Det är fullt normalt och det är många som inte vågar säga det rakt ut. Och det är okej att det känns jobbigt för det är det. Man älskar inte mindre för det. Som nybliven mamma gråter man lika mycket som man ler inombords. Det blev en chock när bebisarna kom ut och jag blev så lycklig men jag kände mig samtidigt så fruktansvärt tom och ledsen inombords. Något fattades mig, det saknades något i magen som rörelser och vår unika samhörighet. Det som var spännande och förväntansfullt var plötsligt borta ungefär som när en drömresa är över, jaha och nu då? Var det allt? Var det bara det? Ja, resan är över i magen för dig och din bebis, men det är början på en ny resa som varar livet ut. En fantastisk resa full med kärlek, upplevelser och minnen. Det finns inget som kan slå det, inte ens små sparkar i din mage... Men det är läskigt, för du vet aldrig var kärleken till ditt barn tar dig. MEN att bli mormor är annorlunda. Elise, henne älskade jag direkt utan en fruktansvärd känslo-berg-och-dalbanan. Det blir inget tomrum i magen när du blir mormor. Barnbarnen fyller bara dig full med kärlek direkt utan biverkningar. Det är alldeles alldeles magiskt och fantastiskt och det gäller bara att njuta.