När telefonen ringer

I lördags kväll höll jag på att sätta min upphällda cola zero i halsen. Det ringde och det var min bästis Alexandra. Jag kastade mig över telefonen och  svarade med nervös och skakig röst;
– Hej, har det hänt nåt Alexandra?
– Nä, jag ville bara ringa och höra hur det är med er.

WHAT? Alltså, att bara ringa och höra hur det är sådär. Kan man verkligen få göra det? Alltså har man inte typ slutat med det någongång kring stenåldern? Om min telefon ringer vågar jag knappt svara för det känns alltid som att något hemskt har hänt. Jag har fått telefonångest som biverkning av min dödsångest
Herregud…. Don´t call me, I call you….

 Min fina Alexandra, jag blev så himla glad när du ringde <3

  1. Sandra skriver:

    Så fina ni är, båda två ❤

  2. Marie skriver:

    Hunnit läsa alla inlägg hit och du framkallar så mycket känslostormar inom mig😅❤️ Du är HELT suverän på att skriva. Och jag lovar, Du ringer. Vill inte framkalla mer ångest😎😉🌺

    1. fnulan skriver:

      Men tack snälla Marie, vilka fina ord!!!! TACK

  3. Madde skriver:

    Känner igen det där. Förr blev man glad då telefonen ringde, nu får man ångest. Vad hände med det att ringa och prata lite bara?

  4. Ja vi ei ger allt mer sällan, tur jaga löptid pratar med min mamma minst 2 ggr per dag och en hel del på jobbet så man håller det vid liv 🤣 underbart att hon ringde ändå

    1. fnulan skriver:

      Ja mamma kan man prata med många ggr =)

  5. olga skriver:

    Hahah, så sant så sant! Jag hade en liknande situation igår då en gammal kollega ringde som jag inte hört från på fyra år, jag satt och väntade på vad det var hon egentligen ville under hela samtalet, men det visade sig bara vara att prata och catch up. Kanske borde man själv ta och ringa upp några folk man känner!

    1. fnulan skriver:

      Hahahhaha så knäpp man är!!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..