Så söta ni är, många har frågat hur det går för Mira i den här bebisdimman. Vi visste ju om att det såklart skulle bli en reaktion så vi var ganska förberedda på det. Och mycket riktigt, det kom som ett brev på posten (som det gjorde förr i alla fall). I torsdags första mötet så höll inte jag Elise av just den anledningen. Därför valde jag att åka ensam dit på fredagen. Jag tänker hela tiden på Mira (jag försöker..).

Att Elise kommer blir ju nästan mer som att Mira får ett syskon på grund utav ålderskillnaden. När Mira föddes var Gabriel 10 år så jag minns att även om dom är stora så känns det. Hon har ju varit lilla prinsessan väldigt länge. Igår när vi alla var tillsammans pratade jag med henne. Då sa hon att det alltid skulle bli så att jag alltid frågade Elise om hon ville följa med överallt. Då försökte jag vara väldigt pedagogisk. 
Jag förklarade för Mira att det är ju inte Elise jag frågar. Det är ju Cornelia.
– Jaha jag förstår inte mamma, varför ska vi alltid fråga?
– Jo även om Elise kommit så är ju fortfarande Cornelia mitt barn. Precis som du Mira. Jag måste ju fråga henne om jag frågar dig. Annars blir det ju lite orättvist. Jag måste fortsätta vara Cornelias mamma som jag alltid varit fast att Elise kommit.
– Jaha, okej då förstår jag..
Samma sak var hennes oro stor över att alla säger att Elise har så söta fötter och att hon skulle få alla roliga julklappar. Då svarade jag att hon bara skulle få Miras gamla ;).

Det är faktiskt inte lätt att bli moster när man är 8 år, men det är upp till oss vuxna runt omkring och hjälpa henne att bli det och förstå att det kommit en till älskling, lika viktig som henne. Det är en svår balansgång men nu i början får vi vara rädda om Miras känslor. Jag kan inte tycka det är okej som vissa säger
– Det är bara att vänja sig eller acceptera läget… 
NEJ, det är det minsann inte. Skulle du acceptera läget om din partner sagt till dig;
– Du förresten, i morgon kommer det att flytta hit en kvinna/man till som du ska dela min kärlek med. Det är bara att acceptera läget… 

Har du några bra tips att dela med dig av? Det viktigaste är att ta Miras känslor på allvar, men mer då?

  1. Som du vet har jag ju tre, rätt tätt(speciellt tjejerna 15 månader mellan). Och för att försöka undvika att hamna i detta. Så fick de vara väldigt delaktiga och fick ”ansvar” som att hämta blöjor, kläder, leksaker etc ”passa”(under uppsikt då de ju var rätt små) hjälpa till att mata när smakportioner introducerades etc. frågade om ensamma promenader, lekstunder mamma storasyskon (då bebis ju var med oss 24 timmar om dygnet) Då blev det väldigt avdramatiserat och lugnt….det blev inte så stort. Du förstår säkert. Storasyskonen tyckte det var mysigt att lillasyskonet med istället, det blev ingen rival, utan det skulle följa med. Du Malin är toppen och jag är säker på att allt kommer gå super. Kramar i massor till Dig, Cornelia och de små sötnosarna <3

  2. Du får mormorgosa när Mira är i skolan! Jag förstår dig precis . Jag är lite ”mormor ” till grannflickan på 1 år. Och min tjej som nästan är tonåring snart blir avundsjuk .Det är så starka känslor ,så bäst att reda ut dem. Kram,vilken härlig sommar ni kommer ha.

    1. Jaaaa du kan tro att jag ska passa på när jag har lunch ❤️❤️❤️❤️ Tänk att till och med en tonåring kan reagera. KRAM Agneta

  3. Jag blev moster när jag var 10 år ca, ingen som tog nån större hänsyn till det vad jag minns. Nåja, det gick bra det med och senare fick jag vara barnvakt mot betalning.

    Tänkte på en annan sak, du skrev:
    – Skulle du acceptera läget om din partner sagt till dig;
    – Du förresten, i morgon kommer det att flytta hit en kvinna/man till som du ska dela min kärlek med. Det är bara att acceptera läget…

    Just så gjorde min förre man mot våra två söner. Behöver jag nämna hur det gick. …

    Bra att ni tar in alla i välkomnandet av den lilla nya familjemedlemen, lycka till nu! Kram

    1. Det är ju en naturligt del i livet att behöva dela med sig såklart. Lite annat med vuxna kanske men det är ändå en kärlek som ska delas.
      Stackars dina barn!!!!
      KRAMEN och tack

  4. Oj, jag har inte ens tänkt tanken på att vår yngsta som nu är 10, skulle bli svartsjuk på barnbarnet som snart kommer och som hon blir faster till. Men det kan faktiskt vara därfrör hon är som ett plåster på mig nu och pratar lite bebisspråk och har sig…
    Jag får helt enkelt ta en tankevända till där! 🙂

    // Nina

  5. Min minsta dotter blev moster när hon var 7 år. Det som komplicerade allt var att mamma och barnbarn bodde hemma hos oss och att mamman bara var 15år! Alltså blev det som om hon fick ett syskon! Har inga råd, eftersom vi gjorde ( nu när jag tänker efter) allt fel! Vi hann aldrig tänka efter utan vi handlade bara, försökte vara där för alla som behövde oss, tyvärr glömdes 7 åringen bort( inte medvetet) Idag är 7 åringen 18 år och ensam ”barn” och jag skämmer bort henne allt jag kan!
    Njut av Mira, njut av dina stora barn och njut av ditt barnbarn! Och om det blir fel, kram, prata och be om ursäkt, och kramas lite till!

    1. Oj vilken situation ni hamnade i, men självklart agerade ni med hjärtat och det som krävdes i stunden. Det är så man gör. Njut av henne nu och ångra inget. Stor KRAM

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..