Igår fick jag en aha-upplevelse och blev väldigt ledsen. Det känns som att jag tvingas ge upp så mycket i mitt liv när jag inte kan äta allt jag vill. Jag har verkligen förstått att maten, fikat och godiset tar alldeles för stor plats i mitt liv. Det är på något sätt det livet alltid kretsar kring. Det är en fullständig fixering kring mat, dygnet runt. Känns detta igen: - Äta bör man annars dör man - Man äter upp det man tagit till sig - De gånger man är en samlad familj är vid matbordet - Vi firar allt med mat - När du var bebis och skrek, då fick du mat och med det närhet Det är kanske inte konstigt att maten är så stor del i vårt liv. KBT har verkligen fått igång mina tankar och se utifrån på vad det egentliga problemet är. Det är inte JAG som är problemet, det är min stenåldershjärna. Min hjärna är så jäkla stel och inpräntad så den vill verkligen inte förändras. Det är väl ändå jag som ska bestämma vad som är bra för mig och inte den. Jag VET vad som är bra för mig och min hjärna har verkligen visat att den inte har den kunskapen- den är verkligen ett dumhuvud. Jag önskar att jag bara kunde göra en omstart, omprogrammering och uppdatering till 2.0 så var allt löst och alla hjärnspöken var borta. OFF-ON-DONE Någonstans ljusnar det.....